Vi diskuterade de då och kunde inte riktigt säga att jag höll med.
Denhär diskussionen dök upp i huvudet på mig idag. Kan bero på att jag precis läst klart "Om jag kunde drömma" kanske kan säga att den handlade om en omöjlig kärlek, kändes skönt att läsa den efter att avverkat en massa djupa seriösa böcker om hedersmod m.m. Kan även tillägga att jag har varit singel i två år nu och jag minns inte hur det känns att ha de där fjärilarna i magen. Känslan av att vara galet kär och gå runt med ett fånigt leende på läpparna. Denna bok slukade jag fullständigt och den gav mig minnena tillbaka..
Så jag var faktiskt lite ledsen när den sista meningen var läst och jag slog ihop boken. Nu tog mitt kärleksliv slut.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtade, om jag sa att jag var nöjd med att vara ensam, ingen som håller om mig eller bara snuddar vid mig.
Jag tror att jag är beredd att hålla med min vän. Ju längre tiden går ju mer glömmer vi, ju mer saknar vi och jag kan inte låta bli att ge en avundsjuk blick på de som är två och har allt som jag saknar och längtar efter. Längtar efter att någon ska se mig och som kan krama om mig så att jag inte dör..
Finns det möjlighet att bli kär mer än en gång? eller är mina chanser förbrukade? Om nu så är fallet så är jag glad att jag iaf fick uppleva det en gång. Det var helt fantastiskt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar