Tvivel

Shit nu börjar den där känslan igen. Den där förbannade känslan av oro. Inte på ett nervöst och obehagligt sätt. Eller jo det är det ju iof. Det är oroligheten över att jag snart inte står ut och jag då gör något drastiskt för att få ett stopp på det. Så som att flytta 90mil åt fel håll.
En vän sa "Det är sjukt hur folk låter sig styras av sitt förflutna." Jag höll med, men insåg sedan att det är ju det som jag gör heeeeela tiden. Eller gör jag?
Jag har förlåtit de som behandlat mig illa men jag har inte förlåtit mig själv för att jag lät dem göra så. Jag satte nålen till kroppen för att påminna om kärleken till mig själv. Men det måste vara någon glappkontakt på vägen för det funkar ju uppenbarligen inte. För jag kan slänga mig ut i tomma intet för jag vet att jag klarar mig. Men jag kan inte släppa in någon i mitt liv. Ständigt att det inte duger. Jobba mer, plugga mer, högre betyg, res mer, träna mer, en storlek mindre, var mer glad, skratta mer, mer spontanitet. Jag är trött, det är fakta. Jag vill inte bli mer besviken, lögner och drömmar som krossas. Folk som lägger sig i sånt de inte har med att göra och får mig att tvivla. Jag borde inte tvivla. Ska inte tvivla. Men jag tvivlar.

Tror det är dags att gå vidare till en ny plats för mitt liv. Har ibland tittat tillbaka på gamla inlägg och känner verkligen att stora delar är ett avslutat kapitel. Nya hamnar nya famnar :)

Just love this

Aj

I natt vaknade jag av en fruktansvärd smärta i magen. Mådde illa & gick för att spy men de skulle jag inte gjort för de blev om möjligt ännu värre. Panik! Mot sängen igen och försökte sova men tyngden av täcket över magen var olidligt samtidigt som jag frös. Att andas fick magen att vidga sig & det var fruktansvärt smärtsamt. Panik av vad jag skulle göra o hur ensam jag kände mig där i mörkret. Men lyckades tillslut somna med lampan tänd :)
Har galet ont även idag så planen om Lidköping var ju bara att glömma. Nu är jag istället på väg till Borran & så hoppas jag att detta ger med sig snart.

"lilla syrran" & jag

Off to work

Rast

Vart tog sommaren vägen?
Fick hela soffan för mig själv på rasten & drog filten över mig, men nu vill jag inte gå upp. "jag har det så bra här"-Ferdinand

Problemet med psykotiska ex är att de ploppar upp när de behagar. Oftast när man tror att man blivit av med dem.

Sjuk

Te & Harry Potter maraton idag igen;)

Välbesökt

Äter väldigt sällan godis men det är nått med att jobba natt. Jag liksom dras till denna del som en magnet. Snart är det bara att säga Hej till baggyjeansen. Sluta upp med dessa dumheter!!

Jag har spanat i veckor och jag VILL. Jag vill, jag vill, jag vill....

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Solen sken och det har varit galet varm, och efter lite övertalning så lyckades jag få med mig en trött Polis ut till Saltholmen. Där åkte bikinin på och sedan hopp i havet. Härligt kanske, vilket det iof var när min puls tillslut sjunkit lite och jag slutat hyperventilera. Inte på grund av graderna i vattnet om av havet i sig som omslöt mig. Jag är sjukt rädd för vatten. När jag var liten så tyckte pappa att jag skulle bli en simmare. Jag älskade vatten och gick inte upp fören jag nästan var blå. Men för ca tio år sedan, innan jag fick min diagnos konstaterad så var jag väldigt svag och min kropp ville inte fungera. Men envis som jag var så skulle jag ändå följa med till stranden med mina kompisar och bada. Mindre lyckat då det slutade med att jag nästan drunknade för att jag inte orkade simma mer. Bara sådär så fick jag vattenskräck som innebär panik så fort jag inte känner botten. Anyway lyckades tillslut lugna ner mig en smula och kunde faktiskt njuta lite av det härliga havet.
Väl på torra land så började jag prata om sist jag varit där med Mr O och att jag då hade fått ett mystiskt sår på min fot och att det bara forsade blod. "precis där" säger jag och pekar på min fot och inser att även denna gång så rann det blod från ett mystiskt sår på foten. "Jaha då kommer det säkert att börja regna precis som sist." And it started to rain. Mysko men fick ett par härliga timmar i solen med mycket skratt som alltid.
Man kan väl sammanfatta dagen med att det inte är värt att vara trevlig mot tråkiga människor, de kommer ju att roligare eller trevligare för det. Så lägg din tid på någon glad typ istället vännen för jag lovar att de inte kommer bli roligare.

Jag ska iaf ge det en chans. Man måste våga gå ifrån sina principer ibland, vem vet..

Upp & ner, hit & dit, rätt eller fel?
Vart ska jag börja, gör jag rätt eller fel?
Är det av ren egoism? Ja.
When your heart don't cooperate
Kan vara dags att bestämma sig.