Solen sken och det har varit galet varm, och efter lite övertalning så lyckades jag få med mig en trött Polis ut till Saltholmen. Där åkte bikinin på och sedan hopp i havet. Härligt kanske, vilket det iof var när min puls tillslut sjunkit lite och jag slutat hyperventilera. Inte på grund av graderna i vattnet om av havet i sig som omslöt mig. Jag är sjukt rädd för vatten. När jag var liten så tyckte pappa att jag skulle bli en simmare. Jag älskade vatten och gick inte upp fören jag nästan var blå. Men för ca tio år sedan, innan jag fick min diagnos konstaterad så var jag väldigt svag och min kropp ville inte fungera. Men envis som jag var så skulle jag ändå följa med till stranden med mina kompisar och bada. Mindre lyckat då det slutade med att jag nästan drunknade för att jag inte orkade simma mer. Bara sådär så fick jag vattenskräck som innebär panik så fort jag inte känner botten. Anyway lyckades tillslut lugna ner mig en smula och kunde faktiskt njuta lite av det härliga havet.
Väl på torra land så började jag prata om sist jag varit där med Mr O och att jag då hade fått ett mystiskt sår på min fot och att det bara forsade blod. "precis där" säger jag och pekar på min fot och inser att även denna gång så rann det blod från ett mystiskt sår på foten. "Jaha då kommer det säkert att börja regna precis som sist." And it started to rain. Mysko men fick ett par härliga timmar i solen med mycket skratt som alltid.
Man kan väl sammanfatta dagen med att det inte är värt att vara trevlig mot tråkiga människor, de kommer ju att roligare eller trevligare för det. Så lägg din tid på någon glad typ istället vännen för jag lovar att de inte kommer bli roligare.
Jag ska iaf ge det en chans. Man måste våga gå ifrån sina principer ibland, vem vet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar