Shit nu börjar den där känslan igen. Den där förbannade känslan av oro. Inte på ett nervöst och obehagligt sätt. Eller jo det är det ju iof. Det är oroligheten över att jag snart inte står ut och jag då gör något drastiskt för att få ett stopp på det. Så som att flytta 90mil åt fel håll.
En vän sa "Det är sjukt hur folk låter sig styras av sitt förflutna." Jag höll med, men insåg sedan att det är ju det som jag gör heeeeela tiden. Eller gör jag?
Jag har förlåtit de som behandlat mig illa men jag har inte förlåtit mig själv för att jag lät dem göra så. Jag satte nålen till kroppen för att påminna om kärleken till mig själv. Men det måste vara någon glappkontakt på vägen för det funkar ju uppenbarligen inte. För jag kan slänga mig ut i tomma intet för jag vet att jag klarar mig. Men jag kan inte släppa in någon i mitt liv. Ständigt att det inte duger. Jobba mer, plugga mer, högre betyg, res mer, träna mer, en storlek mindre, var mer glad, skratta mer, mer spontanitet. Jag är trött, det är fakta. Jag vill inte bli mer besviken, lögner och drömmar som krossas. Folk som lägger sig i sånt de inte har med att göra och får mig att tvivla. Jag borde inte tvivla. Ska inte tvivla. Men jag tvivlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar