Barndomen som gick en förlorad. Föräldern som igentligen inte borde få kalla sig för en förälder. Kärleken som kom, och som sedan gick upp i rök och man stod ensam kvar. Ens bästa vän som sårade en som bäst när man behövde denne som mest. Skolan som man inte gick på. Chanserna man inte vågade ta. Sjukdomar som ständigt gör sig påminda. Familjen som inte finns men som ändå står där. Tryggheten som försvann. Rädslan när man står där helt ensam, det är mörkt och kallt. Syns inte, finns inte. Att inte passa in. Önskan att någon ska tro på en.
Sen alla dessa "tänk om"
Ja tänk om vi hade fått barn. Tänk om jag hade vågat åka ensam till Nya Zeeland. Tänk om jag bara hade fått vara barn istället för att få växa upp så tidigt. Tänk om jag hade haft någon som fanns där när det var svårt. Tänk om man hade haft ett knä att få gråta i.
Hur orkar man? Jo man orkar för man har inget val.
De finns små Guld som hjälper en upp om man bara kan låta dem hjälpa. Man lever på hoppet och tron att man ska snubbla över kärleken igen. Man hoppas att dagen kommer då man kan förlåta och glömma det som har varit.
Man kommer aldrig att glömma men man kan förlåta.
Det finns små glädje ämnen i allt. Gäller bara att se dem och sedan hålla fast dem för en liten stund .
Man kan inte fånga lyckans fjäril
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar