Detta beteendet har jag haft så länge jag kan minnas. Är helt över jävlig tills ingen står ut med mig och jag blir ensam igen.
Det jävliga är att jag är så sjukt medveten om detta nu för tiden men ändå finns det mornar då jag har spytt av min egen spegelbild. Jag går med blicken sänkt så att folk ska slippa se mig. Helt sjukt, tänk att detta har varit vardag i så många år. En spegelbild som berättar hur meninglös man är.
Idag är jag medveten om vad jag gör och kommer på mig själv att tänkatill att detta är fel och jag är lika bra som alla andra. Men kan inte förstå att jag inte kan hantera detta bättre. Jag vill så gärna och mitt huvud är inte bäcksvart. Känns som om jag är i en värld mitt emellan.
Ena sidan är den svarta trygga världen och den andra är ljus och känns osäker.
Jag har jobbat stenhårt med att komma hit som jag är idag. Och har tagit lite "semester" då det är ju bra nu. Men så fort jag vänder ryggen till så är tanke verksamheten igång igen. Känner att jag har varit på gränsen ett tag nu. Kanske pga allt som händer just nu, vad vet jag.
Känner mig helt schizo som slås med migsjälv.
Vill leva mitt liv men i stället sitter jag här och låter det passera.
"Ryck upp dig" är en fras jag inte behöver höra för hade det varit så förbannat lätt så kan man ge sig fan på att jag hade gjort det.
Vet igentligen inte vad jag vill ha sagt med detta mer än hur ledsen jag är över att det är såhär.
Har precis suttit och skrivit en massa ansökningar och rest mig högt upp över skyarna, kanske var det just de som utlöste det idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar