Alkohol

Funderar, funderar och funderar lite till. Vad ska man göra av sigsjälv? Höger, vänster, upp eller ner?

Eller bara stanna kvar? Damit att jag orkar vela...

Hur ska jag hitta en fast punkt i livet när hela jag är en karusell? Eller kanske är jag en karusell just för att jag inte har någon punkt att hålla fast vid?

På tal om nått annat. En vän hade en diskussion om barn och alkohol är en bra kombination.

Nej säger jag.

Har ett väldigt tydligt minne som jag troligtvis aldrig kommer att glömma.

När jag var liten så var jag rädd för mörkret och sov hos mina föräldrar tills den dagen min mamma gick bort.

Ett starkt minne från tiden då mamma fanns var att man på fredagarna följde med till en typbutik där mamma köpte ett tyg till en ny topp som hon skulle bära då hon gick ut. Sedan satt hon hemma och sydde och drack ett glas vin. Målade även sina naglar röda till finskmusik. Sedan kom det en väninna hem till oss. Och de blev bara gladare och gladare.

Sen körde pappa och jag ner dem till stan. Sedan satt jag och pappa och tittade på film tills jag somnade. Var vi själva hemma så fick jag följa med och hämta mamma när det var dags att komma hem. Inget konstigt med detta egentligen

Men en natt var mamma så stup full att hon helt enkelt föll ihop på sovrumsgolvet helt livlös. Jag minns att jag grät helt förtvivlat och skrek Mamma är död! Pappa, mamma är död!

Pappa ruskar liv i henne och mamma kvicknar till.

Mamma sluddrar: Men lilla gumman varför gråter du?

Jag snyftande: Men du var ju död.

Mamma: Jag skulle aldrig lämna dig...

Pappa: Det är ingenfara Ida lilla det kan bli så om man blandar öl och vin ibland.

Jag är 7 eller 8 år och jag minns att jag låg vaken och tittade på mammas andning för att se så att hon inte dog igen.

Idag är jag 22år och kan fortfarande paniken i bröstet över att jag ser mamma dö framför mig...