Varför ska jag alltid envisas med att behålla de tråkiga torra typerna som jag egentligen vet att jag inte har något gemensamt med. Varför avfärdar jag alltid de riktiga guldkornen? Är det så hemskt att binda sig.
Träffade mitt Guld över en kaffe och jag satt och förklarade för henne samtidigt som jag omedvetet talade om för mig själv hur bortkastat det är av mig att fortsätta att lägga energi på en slappröv. För mig är de små sakerna viktiga, saker som att man gör sig snygg för den man dejtar.
Kanske är jag bara löjlig men det får mig att känna mig viktig och jag tycker faktiskt att jag är värd det efter att stressat som en tok för att duscha, sminka mig och fixa frillan på minsta möjlig tid och sedan pressa ner mig i ett par snor tighta jeans. Jag slänger sedan på leendet men den jag möts av är en halvsur/trött syn i mysbrallor och jag kände att all min energi rann av mig. Så hade jag varit tänd innan så blev jag iaf genast helt snustorr. Så trotts en massa hångel så kände jag bara att "Nej här ska vi inte ligga."
Visst jag kan hitta tidsfördriv i dimman och det funkar fint. Men när det kommer till oss och det mellanting och turer fram och tillbaka som vi gjort under snart ett år så vill jag faktiskt ha mer än så.
Jag vill ha någon som vet vad han vill med sitt liv, som inte bara drömmer utan faktiskt genomför dem, smart ska han också vara för intelligens är hett.
Nej jag vill ha mer och mer ska jag ha. Punkt slut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar