Även om vi är familj så betyder inte det att man kan göra & bete sig som man vill. Jag är trött på att bli besviken, ledsen & arg på hur du väljer att agera. Ledsen på att du alltid ska ha den där förbannade offerkoftan på dig.
Jag älskar dig men tills den dag du valt att växa upp och ta ansvar så vill jag faktiskt inte ha dig i mitt liv. Det är ett jobbigt beslut men känner att de måste tas. Kanske kommer vi att lösa detta en dag, kanske inte. Jag vill inget hellre att än att du ska bli lycklig men inga pengar eller ord i världen kan lösa det för dig. Det är nått du måste lösa själv.
"Hur ska någon annan kunna älska dig om inte ens du själv tycker att du duger?"